Det är bara så min hjärna fungerar.
Det är angeläget att diagnosen bipolär sjukdom typ 2 ställs korrekt. Bipolära depressioner skiljer sig nämligen ofta från de depressioner som inte är bipolära och behandlingen blir många gånger en annan.
Patienternas besvär av återkommande depressioner har ofta börjat tidigt under tonåren eller redan under barndomen. En sådan tidig debut är inte lika vanlig hos dem som har återkommande depressioner utan något bipolärt mönster. Bipolära depressioner har dessutom ofta atypiska drag med ökad sömn, tröstätande och en uttalad känslighet för sådant som kan vara tecken på en avvisande hållning från andra.
Många har depressioner med betydande inslag av ångest. Inte så få har ett labilt stämningsläge. De framstår som känslomänniskor, blir lätt entusiastiska och lätt nedstämda, visar ofta snabba och intensiva känslokast, och får lätt vredesutbrott. - Utdrag ifrån http://www.bipolärasjukdomar.se
Jag mår för det mesta bra, och ibland sjukt bra. Men ibland också sjukt dåligt. Du kanske tänker, det verkar som vilkens ung vuxens liv som helst, man mår bra. Ibland lite extra glad och ibland ångest över vissa saker i vardagen eller relationer med familj och vänner. Absolut, så ser livet ut, uppgångar och nergångar. Men, så ser inte mitt liv ut. Jag kan vakna upp en morgon och känna mig underbar, bäst och ostoppbar. Behöver inte många timmars sömn för att känna mig utvilad. Behöver inte mycket mat i magen för att klara av att leva dagen. Självförtroendet är bättre än någonsin och jag bryr mig inte om något eller någon som står i min väg eller vill mig något ont, hinder finns ej. Jag svävar på moln, jag har allt jag behöver, jag är lycklig. Men om du lyckas göra mig arg i mitt lyckorus, då kommer jag vara den argaste personen på hela planeten. Fast jag är alltid annars glad, euforisk och asbra! Detta kan på gå i dagar och veckor. Men från ingen stans, poff, allt är borta. Lyckan, självförtroendet, energin, alla dem underbara känslorna, borta! Ångest kommer som ett bombnedslag och jag lägger mig i sängen och sover hela dagen. Gråter för allt och inget, tycker att jag inte borde leva resten av dagen. Jag är arg, irriterad och ledsen, ångest över allt. Sedan, efter en vecka eller så, då är allt som vanligt igen. Jag är normal igen, jag är en tjej på 19 år som mår bra, är glad och har så där lagom med självförtroende.
Jag har nu varit hos en psykolog. Efter några samtal hade hon kommit fram till och beslutat att jag har bipolär typ 2, och vi kom också fram tillsammans att jag inte ska börja med några mediciner, jag kommer klara mig x antal år utan det, eftersom jag är väldigt medveten om min sjukdom så kan jag lära mig leva med den.
Jag kommer aldrig låta mig bli min sjukdom, den ska leva i skuggan av mig, den ska inte dra ner mig, den är inte mig. Detta jag skrivit är hur jag upplever det, inte hur jag är utåt! Jag skulle aldrig oavsätt "tillstånd", skada någon psykiskt, eller fysiskt!
