Det är bara så min hjärna fungerar.

Jag kommer aldrig låta mig bli min sjukdom, den ska leva i skuggan av mig, den ska inte dra ner mig, den är inte mig. Detta jag skrivit är hur jag upplever det, inte hur jag är utåt! Jag skulle aldrig oavsätt "tillstånd", skada någon psykiskt, eller fysiskt!
 
Jag är nästan precis som vem som helst, men ibland är jag mer person än vad du är berädd på, och ibland är jag så okontaktbar att du tror jag inte lever. Jag är bara Bipolär.
 
 
Bipolär II: Några procent i befolkningen, betydligt fler än man tidigare trott, drabbas av återkommande depressioner varvade med hypomanier vilka aldrig utvecklas till några egentliga manier. Denna variant av bipolär sjukdom kallas typ 2.

Det är angeläget att diagnosen bipolär sjukdom typ 2 ställs korrekt. Bipolära depressioner skiljer sig nämligen ofta från de depressioner som inte är bipolära och behandlingen blir många gånger en annan.

Patienternas besvär av återkommande depressioner har ofta börjat tidigt under tonåren eller redan under barndomen. En sådan tidig debut är inte lika vanlig hos dem som har återkommande depressioner utan något bipolärt mönster. Bipolära depressioner har dessutom ofta atypiska drag med ökad sömn, tröstätande och en uttalad känslighet för sådant som kan vara tecken på en avvisande hållning från andra.

Många har depressioner med betydande inslag av ångest. Inte så få har ett labilt stämningsläge. De framstår som känslomänniskor, blir lätt entusiastiska och lätt nedstämda, visar ofta snabba och intensiva känslokast, och får lätt vredesutbrott. - Utdrag ifrån http://www.bipolärasjukdomar.se 

 

Jag mår för det mesta bra, och ibland sjukt bra. Men ibland också sjukt dåligt. Du kanske tänker, det verkar som vilkens ung vuxens liv som helst, man mår bra. Ibland lite extra glad och ibland ångest över vissa saker i vardagen eller relationer med familj och vänner. Absolut, så ser livet ut, uppgångar och nergångar. Men, så ser inte mitt liv ut. Jag kan vakna upp en morgon och känna mig underbar, bäst och ostoppbar. Behöver inte många timmars sömn för att känna mig utvilad. Behöver inte mycket mat i magen för att klara av att leva dagen. Självförtroendet är bättre än någonsin och jag bryr mig inte om något eller någon som står i min väg eller vill mig något ont, hinder finns ej. Jag svävar på moln, jag har allt jag behöver, jag är lycklig. Men om du lyckas göra mig arg i mitt lyckorus, då kommer jag vara den argaste personen på hela planeten. Fast jag är alltid annars glad, euforisk och asbra! Detta kan på gå i dagar och veckor. Men från ingen stans, poff, allt är borta. Lyckan, självförtroendet, energin, alla dem underbara känslorna, borta! Ångest kommer som ett bombnedslag och jag lägger mig i sängen och sover hela dagen. Gråter för allt och inget, tycker att jag inte borde leva resten av dagen. Jag är arg, irriterad och ledsen, ångest över allt. Sedan, efter en vecka eller så, då är allt som vanligt igen. Jag är normal igen, jag är en tjej på 19 år som mår bra, är glad och har så där lagom med självförtroende.

Jag har nu varit hos en psykolog. Efter några samtal hade hon kommit fram till och beslutat att jag har bipolär typ 2, och vi kom också fram tillsammans att jag inte ska börja med några mediciner, jag kommer klara mig x antal år utan det, eftersom jag är väldigt medveten om min sjukdom så kan jag lära mig leva med den.

Jag kommer aldrig låta mig bli min sjukdom, den ska leva i skuggan av mig, den ska inte dra ner mig, den är inte mig. Detta jag skrivit är hur jag upplever det, inte hur jag är utåt! Jag skulle aldrig oavsätt "tillstånd", skada någon psykiskt, eller fysiskt!

Text | | Kommentera |

Normal, jätteglad och obra - typ jag.

Ganska länge är jag normal, månader veckor och dagar. Sen blir jag överdrivet glad, allt är extra bra, i cirka 2 veckor är jag euforisk, så där jätteglad. Sen kommer den morgonen, i söndags om jag ska peka ut den exakta dagen, då är jag inte normal och inte heller jätteglad. Jag är arg, irriterad och känner mig ganska obra, inte deppig, men så sjukt omotiverad, så sjukt irriterad på allt folk säger och gör. Jag mår inte bra, men senast jag kolla var jag jätteglad. Jag är inte deprimerad, bara oglad, bara inte lika mycket jag. Så vem fan är jag, vad är jag, hur är jag? Jag vet inte, och du vet inte. Men jag vill ha ett svar, jag hatar att vänta. Att må så här är inte kul. Även fast jag nu, gör saker jag alltid tycker är kul, finner jag ingen lycka i det. Jag går bara och väntar och väntar på att min hjärna ska slå om till normal eller jätteglad. Varför kan jag inte bara få något jävla svar?!
 
Jag skulle aldrig skrivit detta om jag var "normal" eller "jätteglad" för då känner jag mig inte onormal, då känner jag mig bra och även asbra. Jag skriver mest detta för att komma ihåg att det kan hända igen, att jag kommer tillbaka till obra, även fast det nu var över 1 halv år sedan, jag kan inte styra över vad min hjärna vill att jag ska känna, det är hopplöst och jag känner mig hopplös. Jag vet jag borde tar reda på mer än vad jag redan vet om detta, men det är svårt när det bara är jag själv som ser det. Svårt att förklara och svårt att bevisa. Kan det hjälpa att jag bara får skriva? Det gör mig lugn och det är ibland skönt att dela mina tankar.
 
Text, Tänker & tycker | | En kommentar |

Min sanning rakt i ditt ansikte.

Jag har mått dåligt, psykiskt, tidigare i mitt liv. Men varför jag har gjort det har jag haft svårt att acceptera och svårt att erkänna för mig själv. Och varför är det så? - antagligen på grund av hur det egentligen var. Det har jag tänkt att berätta nu. 
 
Jag har enda sen liten varit blyg. Jag har aldrig haft jättemånga vänner och har alltid känt mig speciell, udda, konstig och inte "normal" som de andra. När jag började 6an bytte jag skola till en skola som hette Freja skolan. En ny start, allt kändes bra och jag började vara mindre blyg än tidigare. Första året, 6e klass började bra. Men sen började allt. Folk i klassen och andra klasser började hacka på mig, men det var ju bara så det var man retades och vissa råkade vara lite för taskiga. Men i 8an blev det värre då vi bara var 3 tjejer i klassen å resten killar. Jag blev ganska utsatt, och ju värre det blev desto mindre blev jag, jag började må dåligt och mitt skal kom på; brett leende, flummig å söt. Jag fick så mycket skit kastad på mig, jag blev så kränkt. MEN alla var ju så snälla å så roliga mot mig med mig emellanåt, så all denna skit satte sig som en stor sten på mina axlar å den bara växte å växte, jag mådde sämre å sämre. Jag mådde jättedåligt men jag skulle aldrig kunna säga då att det var på grund av folk i min skola, för de var ju mina vänner, bästa vänner! 
 
Jag var så manipulerad, så jävla fucked up i skallen. Jag har fått saker återberättat för mig av mina tjejkompisar i klassen om hur sjukt vidriga de andra kunde vara mot mig, och jag har blivit så chockad, för jag minns inte att de hade gjort så. För jag stängde av. Visst minns jag vissa små elaka saker, och andra saker som jag inte minns för två år sedan har kommit tillbaka till mig nu. Jag har alltså 3år senare insätt att jag mådde dåligt på grund av att jag blev mobbad. Men har fortfarande svårt för att säga att jag blev mobbad för det känns fel att säga, för det var jag inte enligt mig för två år sedan. Men jag har tryckt i det i skallen och försökt att fatta. Jag jobbar fortfarande på det. 
 
Ni som känner mig idag kanske inte vet det här, men nu gör du, nu känner du mig lite bättre, varsegod! Är dock långt ifrån klar med att förklara mig.
 
All denna skit i mitt huvud följde ju såklart med upp i 1an på gymnasiet. Så jag mådde skit dåligt utan att fatta varför, å skalet var kvar, så ingen visst något. Tack o lov så var gymnasiet å mina vänner i min klass min räddning. Jag började sakta må bättre. Jag började vara mig själv och blev accepterad för det. Allt började bli bra igen men, kag började minnas saker från Freja skolan vilket gjorde mig till att bli en ganska jobbig hypad person, på grund av all ilska inom mig, jag tog aldrig ut min ilska med ilska men den fanns där. Tur ändå hade jag ändå mina vänner där, jag började prata med dem och berätta vissa saker. 
 
En viktig sak för mig, något som fortfarande sitter kvar, djupt. Det är om jag blir kallad dum i huvet, skämt eller inte. Det är som om någon hugger mig i magen med kniv å skrattar. För att i Freja var jag dum i huvet, jag kunde inte vara smart, eller mig själv för då blev jag direkt hackad på.
 
Jag har fortfarande kvar mycket ilska men har lärt mig att kontollera den, ta ut den och prata om den. Jag går till exempel på Thaiboxning vilket ör as bra, och sjukt kul! Sen vet jag att många skämtar om att jag har bokstäver, typ adhd eller nått annat. Men om det är något så är det mitt förflutna för det finns kvar och skit vill ut då tar det sig ut. Kan då innebära att jag är sjukt jävla jobbig och as hypad! :) 
 
Om du har orkar läsa, tack! Det betyder mycket! Det är inte så superbra förklarar å skrivet men det står iaf där nu mer eller mindre! Det har inte varit det lättaste att skriva detta heller.
 
Sen vill jag bara säga tack till idioterna som tryckte ner mig, utan er hade jag inte varit fett jävla asbra å stark idag! Sen säger jag också tack till mina fett bra och underbara vänner jag har idag för att ni finns och för att ni accepterar den jag är! 
 


 
Text | | 3 kommentarer |
Upp