Min sanning rakt i ditt ansikte.

Jag har mått dåligt, psykiskt, tidigare i mitt liv. Men varför jag har gjort det har jag haft svårt att acceptera och svårt att erkänna för mig själv. Och varför är det så? - antagligen på grund av hur det egentligen var. Det har jag tänkt att berätta nu. 
 
Jag har enda sen liten varit blyg. Jag har aldrig haft jättemånga vänner och har alltid känt mig speciell, udda, konstig och inte "normal" som de andra. När jag började 6an bytte jag skola till en skola som hette Freja skolan. En ny start, allt kändes bra och jag började vara mindre blyg än tidigare. Första året, 6e klass började bra. Men sen började allt. Folk i klassen och andra klasser började hacka på mig, men det var ju bara så det var man retades och vissa råkade vara lite för taskiga. Men i 8an blev det värre då vi bara var 3 tjejer i klassen å resten killar. Jag blev ganska utsatt, och ju värre det blev desto mindre blev jag, jag började må dåligt och mitt skal kom på; brett leende, flummig å söt. Jag fick så mycket skit kastad på mig, jag blev så kränkt. MEN alla var ju så snälla å så roliga mot mig med mig emellanåt, så all denna skit satte sig som en stor sten på mina axlar å den bara växte å växte, jag mådde sämre å sämre. Jag mådde jättedåligt men jag skulle aldrig kunna säga då att det var på grund av folk i min skola, för de var ju mina vänner, bästa vänner! 
 
Jag var så manipulerad, så jävla fucked up i skallen. Jag har fått saker återberättat för mig av mina tjejkompisar i klassen om hur sjukt vidriga de andra kunde vara mot mig, och jag har blivit så chockad, för jag minns inte att de hade gjort så. För jag stängde av. Visst minns jag vissa små elaka saker, och andra saker som jag inte minns för två år sedan har kommit tillbaka till mig nu. Jag har alltså 3år senare insätt att jag mådde dåligt på grund av att jag blev mobbad. Men har fortfarande svårt för att säga att jag blev mobbad för det känns fel att säga, för det var jag inte enligt mig för två år sedan. Men jag har tryckt i det i skallen och försökt att fatta. Jag jobbar fortfarande på det. 
 
Ni som känner mig idag kanske inte vet det här, men nu gör du, nu känner du mig lite bättre, varsegod! Är dock långt ifrån klar med att förklara mig.
 
All denna skit i mitt huvud följde ju såklart med upp i 1an på gymnasiet. Så jag mådde skit dåligt utan att fatta varför, å skalet var kvar, så ingen visst något. Tack o lov så var gymnasiet å mina vänner i min klass min räddning. Jag började sakta må bättre. Jag började vara mig själv och blev accepterad för det. Allt började bli bra igen men, kag började minnas saker från Freja skolan vilket gjorde mig till att bli en ganska jobbig hypad person, på grund av all ilska inom mig, jag tog aldrig ut min ilska med ilska men den fanns där. Tur ändå hade jag ändå mina vänner där, jag började prata med dem och berätta vissa saker. 
 
En viktig sak för mig, något som fortfarande sitter kvar, djupt. Det är om jag blir kallad dum i huvet, skämt eller inte. Det är som om någon hugger mig i magen med kniv å skrattar. För att i Freja var jag dum i huvet, jag kunde inte vara smart, eller mig själv för då blev jag direkt hackad på.
 
Jag har fortfarande kvar mycket ilska men har lärt mig att kontollera den, ta ut den och prata om den. Jag går till exempel på Thaiboxning vilket ör as bra, och sjukt kul! Sen vet jag att många skämtar om att jag har bokstäver, typ adhd eller nått annat. Men om det är något så är det mitt förflutna för det finns kvar och skit vill ut då tar det sig ut. Kan då innebära att jag är sjukt jävla jobbig och as hypad! :) 
 
Om du har orkar läsa, tack! Det betyder mycket! Det är inte så superbra förklarar å skrivet men det står iaf där nu mer eller mindre! Det har inte varit det lättaste att skriva detta heller.
 
Sen vill jag bara säga tack till idioterna som tryckte ner mig, utan er hade jag inte varit fett jävla asbra å stark idag! Sen säger jag också tack till mina fett bra och underbara vänner jag har idag för att ni finns och för att ni accepterar den jag är! 
 


 
Text | |
#1 - - Anonym:

Adhd är inget fel, det är en styrka när du hittar dina talanger. Om det skulle vara så, så var glad. Glad att du känner MER, inte bara av de som gör ont utan också goda ♡

Svar: Jag tog adhd som exempel och jag menar inte att det är något fel. Men det är så folk skämtar om det ibland. Visst adhd kan vara något positivt, man får vissa fördelar som andra inte har. Men jag känner folk med adhd och om de fick välja skulle de välja bort att ha adhd eftersom det försvårar mycket för dem. Kroniska sjukdomar är aldrig kul. :)
Rebecca Skogh

#2 - - pau:

finaste <3
Hade gjort allt jag kunnat om jag varit där! Kanske borde gjort mer när jag var där också... Det är asbra att du idag kan se på det som du nu gör, som något som stärkt dig.
älskar dig allra mest bästa vän

Svar: Du har gjort mycket för du acceptera mig som den jag var och du fanns alltid där för mig! Och det gör du fortfarande tack å lov, haha! Vad skulle jag gjort utan en sådan asbra människa som dig?! <3 Älskar dig med! <3 :D
Rebecca Skogh

#3 - - Anonym:

Wow vad du myttar

Svar: Gör jag?
Rebecca Skogh

Upp